23948sdkhjf

Mindre illaluktande plastrecyklat med separat insamling av förpackningsavfall

Recyklat av plast från använda förpackningar behöver klara höga sensoriska krav för att kunna användas till nya produkter.

Ofta har sådant plastrecyklat olika och mindre angenäma lukter, varav en del hittills inte kunnat identifieras. Fraunhofer Institute for Process Engineering and Packaging, IVV, har analyserat de sensoriska egenskaperna hos ”post consumer” bärkassar av LDPE från olika typer av insamlingssystem.

Fler än 60 olika substanser som ger upphov till lukt identifierades genom kombinerade kemoanalytiska metoder. Denna information gör det möjligt att ta fram strategier för att undvika dålig lukt hos återvunnen plast.

Det står klart att de nya EU-målen kring förpackningar och återvinning innebär att nya marknader för plastrecyklat måste komma fram. Ska återvunnen plast finna användning som råvara till nya produkter, så får det helt enkelt inte förekomma någon dålig lukt. Det är ett faktum att just lukt från återvunna förpackningar utgör ett stort hinder för etablerandet av slutna kretslopp i förpackningssektorn. I stort sett är det bara när det gäller ofärgade dryckesförpackningar av PET som ett sådant kretslopp finns.

Fokus på LDPE

LDPE är en av de mest använda plasterna, inte minst just för bärkassar. Dessa kassar hamnar så småningom i fraktionen för plastförpackningar och en del av studien tar upp vilken betydelse insamlingsstrategin har för i vilken utsträckning dålig lukt förekommer i det återvunna materialet.

Identifiering av illaluktande ämnen – ett nyckelsteg

Att identifiera substanser som orsakar dålig lukt är avgörande för att man ska kunna vidta åtgärder för att optimera recyklat med avseende på lukt. De flesta av de ämnen som identifierats i studien är metaboliter från mikroorganismer. Många av dessa uppvisar lukter påminnande om ost och/eller avföring.

Bland dessa luktämnen finns karboxylsyror och komponenter som innehåller svavel eller kväve. De kemiska strukturerna hos de illaluktande ämnena gav nyckelinsikter om deras ursprung. Genom att använda denna information kunde man identifiera var i de olika stegen från förpackningsavfall via återvinningsprocess till recyklat som dessa ämnen uppstår.

Beroende på vilket steg i processen som inte kan eliminera ett luktämne, eller där till och med ett nytt luktämne bildas, kan man man vidta riktade åtgärder för att minimera eller undvika uppkomst av dålig lukt.

Minskad lukt med separat insamling

Studien visade att metoden för att samla in förpackningsavfall spelar stor roll för hur kvaliteten blir med avseende på dålig lukt. Det finns stora fördelar med en separat insamling, det som i Tyskland benämns ”den gula påsen”.

När påsarna är blandade med övrigt hushållsavfall får de betydligt mer intensiva lukter av de karaktärer som beskrivits ovan och ju mer organiskt innehåll i avfallet, desto mer gynnsam miljö för de mikrobiella nedbrytningsprodukterna.

Det framgick också i studien att tvättning av de separat insamlade påsarna vid 60 grader gjorde att en stor del av luktämnena försvann och totalt uppvisade dessa tvättade påsar väsentligt mindre dålig lukt än de otvättade.

Metoder för identifiering av lukter i plastavfall

Forskarna vid Fraunhofer IVV använde flera olika metoder för att identifiera lukterna. Steg ett var att låta en utbildad panel utvärdera lukterna och sedan identifierades luktämnena med olika kemoanalytiska metoder som gaskromatografi/olfaktometri samt tvådimensionell koppling med masspektrometri

Därigenom kunde de kemiska strukturerna bestämmas samtidigt som man kunde identifiera olika källor till bildandet av dessa illaluktande ämnen. Dessa nyvunna insikter kan nu användas för att utveckla anpassade lösningar för att optimera plastrecyklat med avseende på lukt, med början redan i insamlingsskedet.

Källa: Fraunhofer IVV

Kommentera en artikel
Utvalda artiklar

Nyhetsbrev

Sänd till en kollega

0.11