23948sdkhjf

Rapport från Tokyo Pack

"Stundtals flöt vi tillsammans i en slags eufori mellan montrarna på Tokyopack jag, Marie och Sara. Det är ju ett himmelrike att se alla förpackningar och framför allt mycket detaljrika innovationer. Inunder det sista besöket på Dai Nippon Paper blev jag mycket förtjust i den projektorlåda där en otryckt förpackning kunde placeras och sen projicerades dekoren uppå denna, ett representativt och billigt sätt att skapa en förhandsvisande bild av tryckta förpackningar."

Detta är en reseberättelse i krönikeform av Tommy Bonté, lärare på BrobyGrafiska och tryckexpert inom flexografi. Han deltog i en delegation från Sverige på förra årets Tokyo Pack. 

"På Tokyos flygplats Haneda är det nästan kusligt lugnt. Det är först när vi genomgår de visum - och covidkontroller som jag förstår hur aktiv nationen har varit i att avgränsa människor och att minimera smittspridningen. Personalen i de rosa västarna hojtar oss över huvudena och gör informationen om vart vi ska gå oundviklig att missa. Jag ställer mig i en kö framför ett sextiotal numrerade skärmar när en äldre kvinna tittar på mig, pratar energisk japanska och manar med handen mot ett bord där jag tror det står något i stil med 60.

Tre veckor tidigare står jag med en skena i handen. Det var Frida som gjorde klart för mig inunder inspelningen av vår podcast PackageInk att detta är ett bladmått. Hjulen ska rulla i sidan av stängerna, "men du ska ikke trenge te å forcere in måttet" sa Glenn i Kongsberg när jag och min kollega Marie var där för att fortbilda oss inunder midsommarveckan. I mitt huvud snurrar det just nu.

Det är en slags ångestladdad känslostorm inför kommande flygresa och vetskapen om att en resa mot Stockholm stundar. Eftersom visumansökningar tycks fungera lite som en femkronorsautomat i storhandeln så vill pragmatikern i mig köpa hela automaten medan realisten i mig förstår att det är utanför min kontroll. Realisten tittar mellan stängerna på skärbordet. Bladmåttet sitter fast.

Bakom en plastskärm går det att se hastighetsmätaren. Här säger vägen 60. Ulrik och jag sitter bredvid varandra i en äldre, mycket välvårdad, Toyotabil. Den gamle mannen vid ratten har kört den här sträckan otaliga antalet gånger. Det säger fjädringen i relation till hastigheten, det går inte i 60. Rummen är inte redo för incheckning ännu och personalen samlar vårt bagage inunder ett fiskenät markerat med en nummerlapp.

Vi lämnar delen av Shidome där vårt hotell Villa Fontaine ligger och ställer oss framför en karta längs vägen utanför en butik i Shinbashi. Daniel, teknisk säljare på UMV coating behöver en ny laddsladd. Jag behöver landa. Sara, min andra kollega, och Marie tar fart längs shoppinggatan i Shinbashi och letar kaffe. När Daniel simmat ut ur den äppelbeprydda databutiken vänder vi tillbaka för incheckning, vi behöver ladda.

Peter Edberg från Paper Province mailade ambassaden och bad få hämta visumet nästa dag, då gjorde de klart det, sa Sara när jag stod i dörrgaveln till hennes kontor. Det var tydligt så att om vi bara skakade femkronorsautomaten tillräckligt väl så skulle ett visum komma ut i stället för en Fantomenring tänkte jag.

Nästa dag, klockan fyra på morgonen gluttar jag ut genom köksfönstret på bilen där frosten breder ut sig över vindrutan. Det här med både bil - och tågresa dagen efter känns som en form av personlighetstest som kommer bedömas av mina barn. Är vi vakna när du kommer hem? yrar min mellanstora flicka i hallen mellan händerna som hon gnider i ansiktet.

Grönskan i Tokyo är enormt välplanerad. Klippt. Rak. Och framför allt helig. I Yoyogi park var det lätt att komma undan bullret från stan i Shibuya och när vi så småningom började irra runt lite för mycket frågade vi en ung mamma om hon möjligtvis visste vägen till templet som vi letade efter.

Hon satte sitt barn, vars namn betydde ljus, i gåvagnen och guidade oss med glädje inunder en konversation om två olika kulturer mot ingången. Den gigantiska porten som ringade in den välkrattade grusgången mot templet svalde människor som Smarties. Efter en lång promenad fram och tillbaka till Meiji Shrine (tillägnat de gudomliga andarna av kejsare Meiji och hans anhöriga) var det svårt att komma undan skoskav och hunger.

Marie satte sig en stund strax under ett träd utanför porten när en ordningsvakt snabbt var där och bad henne resa sig. De första tankarna hos mig handlar om empati och varför inte vakten undrar hur det står till. Vid närmare eftertanke är det inte helt otydligt för mig att människorna här kanske ser sin uppgift väldigt tydlig och att vägen mot målet kräver att en är lite "ruffig".

Inunder tisdagen förberedde den ena halvan av den svenska delegationen montern inför TokyoPack 2022. Den andra halvan hade alltså hunnit gå vilse i en park och hade efter enkel måltid och fotvila fullkomligen vräkt i sig förpackningsupplevelser i Shibuya och var nu (för stunden) mätt på japansk, vräkig, färgsprakande och singel-emballerad plastförpackning.

I ett konferensrum på den svenska ambassaden möttes alla deltagare inför morgondagens mässa. Jag skakade först hand med Michail Pagounis, programchef för nya material på Business Sweden och framför mig satte sig Jesper Berthold chef på Liplid. Direkt var det många nya ansikten som jag tidigare bara kunnat fördomsprofilera genom mailkonversation, men nu satt vi alltså alla här redo att visa upp svensk innovation och mångsidighet inom ramarna för förpackning.

Tokyo Big Sight stod det mellan de gigantiska pelarna som vi stirrade mot när vi steg av linjetåget. I den grå-svarta oceanen av kostymer och dåligt väder lös det röda handtaget på en gigantisk fogsvans upp landskapet (vilket jag senare kunde läsa var just en av dess uppgifter, att sticka ut i allt det grå). I hall 6 stod vår monter på gavel.

För att göra en krass beskrivning var det en jättelik lampa. Den fyrkantiga hatten gick längs beställd yta. Foten påminde om en tvistad spaljé och på den tangentknapps-liknande lamphatten stod det "Join Sweden for the Future of Packaging". Det var ju en fin monter. Kostymen sitter stiligt och jag har visitkort där namn och uppgifter är översatta till japanska. Nu gäller det att tvinga tillbaka datanacken. Jag börjar med "Konichiwa", som rakt översatt till svenska betyder goddag, det kan nog anses va hövligt?

Att konichiwa lurar japansktalande till att tro jag faktiskt kan japanska, förstod jag omedelbart efter "goddagandet". "Need interpreter" förstod japanerna senare att det inte betyder "Ja, jag mår bra, hur mår du"? Olof Tedin från Invest in Skåne hade spenderat några år i Japan och kunde föra en dialog. Det var otroligt fascinerande att vara med i, även om jag inte förstod någonting. Inunder rundturerna i andra montrar hade vi däremot en dedikerad tolk.

Första turen besökte vi Dai Nippon Printing Co., Ltd där vi liksom i ett lemmeltåg gick mellan flera olika stationer. Det var tydligt så att företaget söker tillämpningsområden för flera olika typer av fiberbaserat material och många lösningar gick att känna igen från hemmaplan. Till skillnad från många andra montrar var det också mycket fokus på produkter som förhindrar smittspridning och utrotar bakteriekultur (vilket kanske inte känns helt förvånande i den tid vi genomgått).

System som fångar in data genom API anslutningar fanns också och där kommer ju flertalet lösningar i flera olika former fram hela tiden, där kändes det lite som att se på en japansk variant av Specright.

På väg i minibuss längs E18. Jag sitter närmast skjutdörren. Bredvid mig sitter Daniel Ragnarsson från UMV Coating. Hans datanacke hänger över Formula 1. Vi känner inte varandra och i mig gnager det inte bara att få veta utgången av Tokyo GP utan också om jag ens kommer sätta min fot i Tokyo. Flygrädslan gör sig påmind på många sätt, och vilseleds också emellanåt. "Hotellet är inte betalt" notifierar Teams på mobilskärmen.

Runt treslaget natten till onsdag vaknar jag ur en mardröm. Det säger PANG!! Det ekar mellan de tomma gatorna när jag tittar ut genom fönstret. Ljud likt flyglarm drar igång. Jag blir vettskrämd och börjar instinktivt Googla. När jag inte hittar något tar jag på mig träningskläder och hissar ned till receptionen. Där står en kille i 20 årsåldern, obrydd. Han undrar om jag låst mig själv ute. "No", säger jag "Did you hear the bang?!?". "You don´t need to worry sir please move back to your bed". Än idag vet jag inte vad detta var.

Det är frukost. Plasthandskar på, servitrisen är fasligt snabb med att påtala detta. Det är en rad sockersöta bakverk, stekt fläsk men också buljong med massvis av olika alternativ att ha i. Sara och Marie har tagit ett bord och tillsammans försöker vi försvenskliga kaffet och resterande frukost så gott det går, men jag saknar fortfarande havregrynsgröten. Snabba steg upp till Yurikamome Line när alla är redo, idag är det fler som reser vid den här tiden.

Vi passerar sågen, krossar torget, förbi en souvenirshop och in mellan två rulltrappor så närmar vi oss hall 3 till höger, den största hallen. Hall 6 ligger längst bort. Tillbaka inunder lamphatten inleder Justina från Invest in Skåne och jag ett långt samtal om förpackningar och möjligheter till relationsskapande utomlands, vi passerar gränsen för "för långt samtal" när Saito-san från Olympus kliver in bakom borden och vill prata mer om en av de maskiner vi har på Brobygrafiska.

Marie och Sara som inunder den här tiden har letat inspiration och kontakt ute mellan montrarna i den stora hallen hittar mig och Saito med näsan i bildboken jag tagit med. "Inte dags för lunch Tommy?". Varje beställningsnummer i lunchsalen annonseras ut i 90 decibel. Som tur var smakade nudlarna fantastiskt.

Toyo Seikan Group och OJI Paper var nästa besöksmål inunder eftermiddagen. Seikan Group, tillverkare av en rad olika förpackningsmaterial, hade till synes en förkärlek till vätskebägare. I montern gick det att uppleva en mycket futuristisk och optimistisk bild av hur hela samhällen sorterar material och mottar kryptobelöningar för sin insats. Tolkningsbart såklart, och som en sann realist var det svårt att se skönheten fram tills den punkt då vi fick se en matbricka som konsumenten själv kunde dra av barriären på och enkelt sortera mellan plast och papper.

En självklar idé för många, men det var något i detta som gav mig en fin känsla. Rycket och sorteringen som visades upp var någonting som såg lika enkelt ut som när jag öppnade "biolocket" på snusdosan. OJI Papers monter var en mönstrad tapet med "Sustainibility" i oändlig rapport. Det var tydligt så att företaget slet så "in i vassen" för att göra verklighet av mer fiberbaserade förpackningslösningar. Här påvisades bland annat större insatser som gjorts för att framställa PLA med hjälp av sockervätska från Kimuraträdet.

Den kvällen åt Brobygrafiska-gänget sushi. Sushi är väldigt gott i Japan!

Future Proof Packaging Seminar by Sweden. Olof river av en vansinnigt välgjord presentation 13.15 en torsdag. I både Olof och Michails presentation, som följer tätt inpå varandra, markerar de att Skånes men också Sveriges intentioner är att skapa en långsiktig relation med förpackningsutvecklare i Japan så vi kan nå hållbara mål. Att därefter lyssna till Paul och Tomas från RISE är ju en ren fröjd eftersom här är killarna som själva befinner sig mitt uppe i utvecklingen av hållbara material och som Tomas beskriver nästintill förhåller sig till pappret som en 3D applikation inom en snar framtid.

När allting hade kokats ned till ett koncentrat, och Koji Hashimoto hade visat upp sin härliga film från skogen i norra Sverige var det min tur att ge bilden av Brobygrafiskas verksamhet. Mitt fokus låg på lasertvättning av anniloxer och hur gråbalans kan upprätthållas i tryck, det är ingen komedi, men på det stora hela så förstod jag också att fakta uppskattades av de cirka 120 deltagarna. Det är tur att Tomas hyvlar av seminariet för det gör han otroligt bra. Det är slitna delegater som nu ska i väg till den svenska ambassaden för summering och middag.

"How to don´t give a f*ck" och "Så undviker vi klimatkatastrofen". Böcker som möjligen förvillar flygrädslan. Marie frågar hur jag mår, "känslomässig stagnation" kommer ut ur munnen på mig. Böckerna fick mig aldrig att somna.

Stundtals flöt vi tillsammans i en slags eufori mellan montrarna på Tokyopack jag, Marie och Sara. Det är ju ett himmelrike att se alla förpackningar och framför allt mycket detaljrika innovationer. Inunder det sista besöket på Dai Nippon Paper blev jag mycket förtjust i den projektorlåda där en otryckt förpackning kunde placeras och sen projicerades dekoren uppå denna, ett representativt och billigt sätt att skapa en förhandsvisande bild av tryckta förpackningar.

Våtformade teknikförpackningar med bland annat hörlurar i hittade jag också. Där fick jag det sagt till mig. "The experience doesn´t always need to be through a window in a square box. Shape can sometimes reveal more". För mig var det också en fröjd att få se den nya spektrofotometern ifrån X-rite som kumiko Manabe på Esko hade med sig.

Inunder fredagen verkade det som att många arbetare såg sitt tillfälle till att besöka mässan. Bland annat träffade jag säljansvariga på Tetra Pak Tokyo, TOYOink och även agenter till QleanAir Scandinavia. Det fanns en härlig dynamik mellan oss som startade resan i den där minibussen och de japaner som sökte alltifrån en mindre upplaga av Ulriks Optipack-påsar till strategiskt tänkande vad gäller förpackningsdesign.

Ruljangsens, dialogerna och utbytet inunder den här tiden gjorde besöket till någonting oerhört värdefullt. Det rimliga sättet att avsluta en sådan fantastisk mässa är förmodligen att hitta Ulriks idealbild av ett autentiskt krypin där kulturen verkligen gör sig hörd. Jag och Daniel åt på McDonalds.

Tokyo är världens största stad. I den bemärkelsen är flygrädsla otroligt otänkbart, jag känner mig nästan egocentrisk. Ett av 200 000 plan kraschar och varför skulle det hända just mig? Vi promenerar i området Ginza där vi bland annat hittar en våning med enbart delikatesser inunder den sista dagen.

Det är mycket frusen mat och jag skulle kunna vara djupfryst jag också för det är lite så jag ser ut när jag zoomar ut och tänker. Bland alla ornamentala, vackra och prydligt inpackade artiklar står jag och sjunker in i samma känslomässiga stagnation som när vi lämnade Stockholm. Vilken tur att jag i detta läge (såväl som resten av branschen inom en framtid) har er Marie och Sara, annars hade väl situationen varit "ohållbar".

Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Företagens egna nyheter
Se alla medlemsnyheter
Mest läst
Senaste nytt
Se senaste nytt
Utvalda artiklar
Utvalda nyheter från förstasidan
FTI avvecklas: Nytt bolag ska möta framtidens krav på producentansvar
Till kedjorna: Sälj mer förpackningsfritt
Rottneros kvartalsrapport "Turbinhaveri minskade resultatet"
nord emballage går i graven
Delad förstaplats i "Better with less"
Dagab byter till returpallar - blir SRS största kund
Andra Nordiska Medier
Food Supply SE
Plastforum SE
Recycling

Sänd till en kollega

0.14