handlade det om en innovation som var tung och krävde specialverktyg,
ett slags konservbrytare, för att öppnas. Men burken blev en omedelbar
framgång och redan under det första året såldes öl på 200 miljoner
burkar.
Under pionjäråren fanns även mer flaskliknande burkar med skruvlock,
som dock var för komplicerade och dyra att tillverka, varför de
försvann från marknaden.
Efter hand har burkarna blivit allt lättare, och de har försetts med
öppningsanordningar som blivit mer och mer förfinade. Något av en
revolution på det området genomfördes i början av 1960-talet då
amerikanska Ermal Fraze fick patent på sin ”Lift Tab”. Därefter följde
”Stay-on-Tab” år 1974 som fortfarande är den princip som gäller.
Diametern på burken justerades 1971 från 66 till 62 millimeter, och
burkens vikt har bantats steg för steg. Introduktionen av
aluminiumburken på sjuttiotalet och konstruktionen av tvådelade burkar
har betytt mest för viktreduceringen, samtidigt som materialet blivit
tunnare. I dag är väggen på en dryckesburk, med sina 0,0097 mm,
faktiskt tunnare än ett mänskligt hårstrå.
Återvinningsgraden har också ökat för dryckesburken och i vissa länder,
som Sverige och Tyskland, återvinns nio av tio burkar. Och upp till 95
procent av den energi som hade krävts för att tillverka en helt ny burk
kan sparas in genom att materialet återanvänds. När öl på burk hade premiär den 24 januari 1935 i Richmond, Virginia,
BREAKING