Bakterier bryter ned sockrad plast
I praktiken går det till så att laktos, sukros eller glykos tillsätts till monomeren innan den polymeriseras till långkedjemolekyler. Som mest kan man tillsätt tre viktsprocent, vilket lär vara gränsen för vad plasterna tål för att inte deras kemiska och fysikaliska egenskaper i övrigt ska förändras. Men tre procent ”godis” är tillräckligt attraktivt för att bakterierna ska visa ökat intresse för att knapra i sig plasten, så att molekylkedjorna bryts.
Enligt tidningen Plastforum återstår dock en hel del forskning, innan metoden är färdig för kommersialisering. Restprodukterna måste undersökas närmare och storskaliga deponiförsök göras.